Var och lyssnade på David Suzuki, professor och programledare, igår. Han pratade om problemen med hållbar tillväxt (oh, tillväxt tillväxt, visst vet vi väl att vi alltid måste ha tillväxt?). Det var starka ord han använde, och han målade upp en ganska dyster bild av nutiden. Men när jag satt där och bara ville gråta för att allt verkade så hopplöst fick han oss att skratta. Och han vägrade måla upp något annat än en positiv bild för framtiden, "för det är val vi måste göra nu". Han hade i alla fall ett intressant exempel om hur exponentiell tillväxt  fungerar, och hur ingenting kan tillväxa exponentiellt i en finit miljö som den vi har, där vi har en viss mängd luft, en viss mängd jord och en viss mängd vatten och vi kan helt enkelt inte skaffa mer. I alla fall, exemplet handlar om ett provrör fyllt med mat.

Så stoppar vi en bakterie i provröret. Denna bakterie kommer tillväxa exponentiellt och dela sig en gång i minuten. Det betyder att efter en minut är de två, efter två minuter är de fyra, efter tre minuter är de åtta…och efter 60 minuter är provröret helt fullt av bakterier och det finns ingen mat kvar. Så när var provröret halvfullt? Efter 59 minuter. Efter 59 minuter har du fortfarande hälften av maten och platsen kvar men bara en minut tills provrört fylls. Så efter 58 minuter är provröret alltså fyllt till en fjärdedel, efter 57 minuter är det fyllt till 12,5%. Efter 55 minuter är det bara ungefär tre procent fullt av bakterier.

Om en bakterie sa till de andra bakterierna efter 55 minuter att "vi börjar få ett befolkningsproblem; vi håller på att fylla provröret och vi kommer få slut på mat" skulle alla bakterier undra vad han pratar om - "vi har ju fortfarande 97% av maten kvar och vi har varit här i 55 minuter!". Och de hade 5 minuter tills provröret var fullt.

Om nu de här bakterierna inte är så anorlunda från oss så såg några av dem vad som höll på att hända efter 59 minuter och sa att "vi verkar ha ett problem här. vi får investera i våra forskare och ingenjörer och de får fixa mer plats åt oss". Och så gjorde de det. Forskarna och ingenjörerna fixade på bara trettio sekunder tre helt nya provrör fulla med mat. Och på en 60:e minuten var det första provröret fullt, på den 61:a var det andra provröret fullt och på den 62:a var alla fyra provrör fulla. Och om herr Suzuki har rätt och vi har nått den 59:e minuten så ligger vi risigt till, för inga forskare eller ingenjörer i världen kan fixa mer luft, vatten och jord för oss att leva av.

Så vad gör vi?